Sitter i datasalen, har skivit klart min berättelse? Vill ni läsa ? '
min lärare tyckte den var jättebra, nu vill jag bara vara hemma. Jag har hk efter det här i ska göra tacopaj och någon efterätt, här är iallfall berättelsen :)

Cancer

Veckan började som den bästa men slutade som den värsta.

Morgonen när jag vaknade kom min Morfar in i mitt rum och sa att han hade en överraskning. Han höll i mitt nya körkort jag fått igår. Han sa att jag måste skynda mig om jag ska hinna till fotbollsträningen med mina kompisar. Jag skyndade att klä på mig och jag hämtade min fotbollsväska och ropade på Morfar. Han svarade att jag skulle komma ut på baksidan, jag började gå mot bakdörren. När jag öppnade dörren stod mamma Cindy och Morfar där. De alla ropade grattis, jag var ett frågetecken tills de visade mitt körkort. När jag hade fått mitt körkort igår eftermiddag blev jag jätteglad. Mamma sa att Morfar hade köpt en sak till mig till det fina körkortet.
- Vad svarade jag hoppfullt tillbaka.
1,2 och 3 ropade alla i kör och Cindy sa
- Du är nu min personliga taxi.


Där stod den blå och fin. Jag var så lycklig och glad att jag inte fick fram ett enda ord. Istället sprang jag till Morfar och kramade honom.
Jag satte mig i bilen och märkte genast att klockan snart slog tio i.
- Dags att åka sa jag till allihopa och till Morfar sa jag också tack! Jag for iväg till träningen och väl där kollade alla på min nya BMW 318i, den var blå och fin. Alla blev nog lite avundsjuka tänkte jag. När alla studerat klart min nya bil gick vi och bytte om och sedan intog vi planen för att träna. Jag kände mig konstigt, det var jättetungt att springa, det gjorde ont i högra benet. När jag kom hem och stod i duschen märkte jag att jag hade en knöl på benet.

När jag berättade om knölen till mamma sa hon att vi nog skulle fara till sjukhuset. När vi väl var där tog jag blodprov och sedan fick jag fara hem. Nästa dag gick jag inte till skolan, dem hade ringt henne från sjukhuset, hon sa dit klockan 11.00. De lät på rösten att dem var oroliga. När vi var till sjukhuset fick jag det hemska beskedet, jag hade fått cancer, precis som min pappa. Jag blev rädd, arg, arg att jag inte märkt det tidigare. Min mamma grät, sjukhuset ringde till Morfar. Morfar och Cindy kom på en gång.

På sjukhuset sa de att cancern spridit sig upp till hjärtat, och det hade spridit sig alldeles för mycket för att hinna rädda mig. Behandlingen skulle ta upp till flera veckor, och i och med att jag haft cancern så länge och att den spridit sig hade jag högst 2 veckor kvar att leva. Resten av dagen var tyst, vi packade ihop mina saker, som jag skulle ha med mig till sjukhuset, jag hade bestämt mig för att leva dem sista 2 veckorna på sjukhuset. Mina vänner var på besök, alla grät, kramades. Alla såg så förstörda ut.

2 veckor senare
Blev mina hjärtslag mindre och mindre, Min puls sjönk och maskinen som visade mina hjärtslag hade snart stannat. 1 minut till sen är allt över, tänkte jag. 2 minuter senare låg jag där, mina hjärtslag hade tagit slut och jag låg likblek i sjukhussängen. Min pappa hade nu hämtat mig.

1 månad senare
Begravningen blev väldigt fin, jag fick gravstenen bredvid min pappas. Fikat och maten var god, även fast knappt någon åt. Alla var ledsna och berörda.
Jag hade äntligen blivit fri.